1 år sen jag förlorade min storebror Magnus
I måndags var det 1 år sen min storebror dog. Jag kan inte fatta att det året har gått så fort. Ärligt talat har jag svårt att förstå att han överhuvudtaget är borta.
Det var lördagen 11:e augusti 2007. Min sambo och jag hade vart i Nyköping och veckohandlat, som vi gör varje lördag. Vi åkte sen till hans kusin och firade en 2-åring. Hade jättetrevligt och såg fram emot en oxfilémiddag för att avsluta semestern men. Middagen var supergod, klyftpotatis och tzatziki till oxfilén.
20.20 ringer telefon och nummerpresentatören visar att det är mamma. Men det är pappa som ringer från mammas telefon. Tror direkt att nåt hänt mamma...Pappa säger: "jag har nåt jobbigt att berätta. Du vet att Magnus (min bror) har haft problem med sin epilepsi. Han är borta". Jag fattar inget och frågar "vaddå borta, vart har han åkt?" "Nej Anna, säger pappa, han är död". 30 år och död.....det stämmer inte. Vi pratar inte så mycket mer, vi är båda chockade. Jag avslutar samtalet och går in till min sambo och berättar att han är död. Min sambo slår nästan sönder fjädrarna i sängen han sitter i. Känner mig helt tom och tårarna rinner. Är så chockad och spyr upp den lyxiga maten.
Tobias ringer sin mamma, jag ringer min bästa kompis som direkt säger att hon och Henke kommer direkt. De åker 2,5 mil för att trösta oss. Vi pratar lite men jag är inte helt med i vad vi gör.
Dagen efter ringer jag mamma och pappa och pratar. Visste inte så mycket hur det hade hänt. Det enda jag fick höra från pappa kvällen innan var att han låg i badkaret. Jag tror han kollapsat och drunknat. Vilket hemskt sätt att dö på. Men det var inte så det hände. Mamma hade sökt min bror utan att få tag på honom under dagen för att bjuda hem honom på mat. Hon blir orolig eftersom min bror haft epilepsianfall flera gånger. Hon ringer pappa som går upp till hans lägenhet. Han hör tv:n som är på men ingen öppnar dörren. Ingen hade extranyckel så han kunde inte komma in. Han får ringa securitas som ringer polisen och de går in tillsammans. De hittar honom död framstupa i badkaret. Han har inga skador på kroppen och han var starkt emot droger. Vi trodde ändå att det kunde bero på epilepsin men kroppen skickades såklart på obduktion.
Pappa var ganska lugn och mamma var helt tom. Båda fick ångestdämpande medicin. Jag försökte vara stark och hjälpa till med praktiska saker. Koncentrerade mig på det istället för att vara ledsen och gråta. Jag grät när jag kom hem med Tobias som underbart stöd. Jag ville vara stark när jag var hos mamma. Vi pratade och skrattade och hade honom i våra tankar hela tiden. Vi kunde ju inget göra åt att han var död. Än idag hör jag hans speciella fnys skratt som jag kallar det. Men minnet av det börjar avta och bli blekare...
Stödet från vänner och bekanta var stort. Många kom fram till mamma och pappa på stan och frågade hur det var eller bara gav en kram. Jag som inte bor i samma stad längre fick inte den kontakten med folk. Men jag hade turen att börja på en förskola med underbar och förstående personal. Jobbet och framförallt de härliga barnen hjälpte mig enormt! Jag kunde vara glad och slippa tänka på det hemska som hänt under de timmar jag jobbade.
Obduktionen visade att Magnus hade fått en hjärtinfarkt. Det var visst ett medfött hjärtfel som tog hans liv. Vi visste inte att det var nåt fel på hans hjärta. Mitt i sorgen blev vi iaf glada att det inte var epilepsin. Han hatade den sjukdomen han haft i 6 år.
Begravningen var fin. Vi hade varit hos Fonus och bestämt kista och blommor osv. Var jättearg och är det än att det ska vara så dyrt att begrava någon. Min familj har inte mycket pengar. En enkel träkista kostar över 4000 kr. Och den ska ändå brännas då vi vet att han ville bli kremerad och vara på minneslund. Min farmor dog knappt 4 månader innan och vi diskuterade det då. Vi köpte hur som helst den billigaste kistan och köpte en massa svart tyg som vi draperade kistan med. Jag skrev ut foton på honom och ramade in och vi la hans glasögon och fula keps på kistan. Jag hade oxå brännt en skiva med några låtar som han gillade som vi spelade upp under begravningen.
Hans kompisar kom och var så rara, lämnade brev istället för blomma om ett kul vattenkrig som slutade med vatten överallt inne i vår hall. En kompis åkte 30 mil för att komma på hans begravning. Då hade vi 2 kusiner som inte åkte några kilometer för "det är så jobbigt". Det klart som fan det är jobbigt! Men man gör det ändå!!
Sen var vi ju tvungna att rensa ur lägenheten. Det kändes fel att gå igenom hans saker och välja ut det som skulle slängas och sparas. Vi har fortfarande saker i kartonger att gå igenom. Massor av skivor, han älskade musik.
1 år har nu gått. Vi mår bra men saknar honom massor. Jag är så ledsen att vi inte riktigt lärde känna varann ordentligt. Han var 5 år äldre än mig så vi bråkade mest när vi växte upp. Men som vuxen märker man att 5 år är inte så mycket. Min sambo Tobias och han blev bra kompisar. Spelade kort och lekte med Kinderegg. Nåt de på skoj gav varann i julklapp första året vi var tillsammans. De hade köpt det ovetandes om att den andra köpt det oxå. Så det blev deras grej. Samma sommar hade de spelat golf på playstation ett par ggr och hade mycket roligt ihop.
Jag önskar att mina framtida barn hade haft en morbror, att jag inte funnits kvar som enda barn till mina föräldrar (har 2 halvsyskon, 7 och 5, men det är en annan galen historia). När mina föräldrar blir gamla är det bara jag kvar att ta hand om de. Känns tungt att tänka så, har aldrig innan ens reflekterat över att de blir gamla och en dag behöver hjälp. Men det är bara att acceptera hur det ser ut nu.
Det går inte att ändra på det som hänt, bara försöka göra det bästa av det som finns kvar!
Det var lördagen 11:e augusti 2007. Min sambo och jag hade vart i Nyköping och veckohandlat, som vi gör varje lördag. Vi åkte sen till hans kusin och firade en 2-åring. Hade jättetrevligt och såg fram emot en oxfilémiddag för att avsluta semestern men. Middagen var supergod, klyftpotatis och tzatziki till oxfilén.
20.20 ringer telefon och nummerpresentatören visar att det är mamma. Men det är pappa som ringer från mammas telefon. Tror direkt att nåt hänt mamma...Pappa säger: "jag har nåt jobbigt att berätta. Du vet att Magnus (min bror) har haft problem med sin epilepsi. Han är borta". Jag fattar inget och frågar "vaddå borta, vart har han åkt?" "Nej Anna, säger pappa, han är död". 30 år och död.....det stämmer inte. Vi pratar inte så mycket mer, vi är båda chockade. Jag avslutar samtalet och går in till min sambo och berättar att han är död. Min sambo slår nästan sönder fjädrarna i sängen han sitter i. Känner mig helt tom och tårarna rinner. Är så chockad och spyr upp den lyxiga maten.
Tobias ringer sin mamma, jag ringer min bästa kompis som direkt säger att hon och Henke kommer direkt. De åker 2,5 mil för att trösta oss. Vi pratar lite men jag är inte helt med i vad vi gör.
Dagen efter ringer jag mamma och pappa och pratar. Visste inte så mycket hur det hade hänt. Det enda jag fick höra från pappa kvällen innan var att han låg i badkaret. Jag tror han kollapsat och drunknat. Vilket hemskt sätt att dö på. Men det var inte så det hände. Mamma hade sökt min bror utan att få tag på honom under dagen för att bjuda hem honom på mat. Hon blir orolig eftersom min bror haft epilepsianfall flera gånger. Hon ringer pappa som går upp till hans lägenhet. Han hör tv:n som är på men ingen öppnar dörren. Ingen hade extranyckel så han kunde inte komma in. Han får ringa securitas som ringer polisen och de går in tillsammans. De hittar honom död framstupa i badkaret. Han har inga skador på kroppen och han var starkt emot droger. Vi trodde ändå att det kunde bero på epilepsin men kroppen skickades såklart på obduktion.
Pappa var ganska lugn och mamma var helt tom. Båda fick ångestdämpande medicin. Jag försökte vara stark och hjälpa till med praktiska saker. Koncentrerade mig på det istället för att vara ledsen och gråta. Jag grät när jag kom hem med Tobias som underbart stöd. Jag ville vara stark när jag var hos mamma. Vi pratade och skrattade och hade honom i våra tankar hela tiden. Vi kunde ju inget göra åt att han var död. Än idag hör jag hans speciella fnys skratt som jag kallar det. Men minnet av det börjar avta och bli blekare...
Stödet från vänner och bekanta var stort. Många kom fram till mamma och pappa på stan och frågade hur det var eller bara gav en kram. Jag som inte bor i samma stad längre fick inte den kontakten med folk. Men jag hade turen att börja på en förskola med underbar och förstående personal. Jobbet och framförallt de härliga barnen hjälpte mig enormt! Jag kunde vara glad och slippa tänka på det hemska som hänt under de timmar jag jobbade.
Obduktionen visade att Magnus hade fått en hjärtinfarkt. Det var visst ett medfött hjärtfel som tog hans liv. Vi visste inte att det var nåt fel på hans hjärta. Mitt i sorgen blev vi iaf glada att det inte var epilepsin. Han hatade den sjukdomen han haft i 6 år.
Begravningen var fin. Vi hade varit hos Fonus och bestämt kista och blommor osv. Var jättearg och är det än att det ska vara så dyrt att begrava någon. Min familj har inte mycket pengar. En enkel träkista kostar över 4000 kr. Och den ska ändå brännas då vi vet att han ville bli kremerad och vara på minneslund. Min farmor dog knappt 4 månader innan och vi diskuterade det då. Vi köpte hur som helst den billigaste kistan och köpte en massa svart tyg som vi draperade kistan med. Jag skrev ut foton på honom och ramade in och vi la hans glasögon och fula keps på kistan. Jag hade oxå brännt en skiva med några låtar som han gillade som vi spelade upp under begravningen.
Hans kompisar kom och var så rara, lämnade brev istället för blomma om ett kul vattenkrig som slutade med vatten överallt inne i vår hall. En kompis åkte 30 mil för att komma på hans begravning. Då hade vi 2 kusiner som inte åkte några kilometer för "det är så jobbigt". Det klart som fan det är jobbigt! Men man gör det ändå!!
Sen var vi ju tvungna att rensa ur lägenheten. Det kändes fel att gå igenom hans saker och välja ut det som skulle slängas och sparas. Vi har fortfarande saker i kartonger att gå igenom. Massor av skivor, han älskade musik.
1 år har nu gått. Vi mår bra men saknar honom massor. Jag är så ledsen att vi inte riktigt lärde känna varann ordentligt. Han var 5 år äldre än mig så vi bråkade mest när vi växte upp. Men som vuxen märker man att 5 år är inte så mycket. Min sambo Tobias och han blev bra kompisar. Spelade kort och lekte med Kinderegg. Nåt de på skoj gav varann i julklapp första året vi var tillsammans. De hade köpt det ovetandes om att den andra köpt det oxå. Så det blev deras grej. Samma sommar hade de spelat golf på playstation ett par ggr och hade mycket roligt ihop.
Jag önskar att mina framtida barn hade haft en morbror, att jag inte funnits kvar som enda barn till mina föräldrar (har 2 halvsyskon, 7 och 5, men det är en annan galen historia). När mina föräldrar blir gamla är det bara jag kvar att ta hand om de. Känns tungt att tänka så, har aldrig innan ens reflekterat över att de blir gamla och en dag behöver hjälp. Men det är bara att acceptera hur det ser ut nu.
Det går inte att ändra på det som hänt, bara försöka göra det bästa av det som finns kvar!
Kommentarer
Trackback
